FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE DEL 2 - PLANERAT KEJSARSNITT

PLANERAT KEJSARSNITT, FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE DEL 2 AV 3 - OPERATION [Del 1 här]

När vi kliver in i salen är det fullt med folk. Minns inte exakt hur många men 8-10 personer iallafall. Några kommer fram och presenterar sig men en av få saker jag minns av det är en äldre man som sa att han var narkossköterska, han såg så gammal ut. Hälsade också på narkosläkaren och jag minns att jag fortfarande hade en dålig känsla när det gällde henne, precis som när vi träffade henne på inskrivningen. Säkert jätteduktig men lite konstig sådär. Resten av folket är bara ett blurr.

Rummet är jättestort och jag får ligga typ precis mitt i. Var en liten pall där som jag fick kliva upp på för att sätta mig på OP-bordet. Störde mig på att jag var tvungen att kliva på den istället för att sätta mig direkt. Någon ung kille börjar prata och säger åt mig hur jag ska kuta med ryggen när narkosläkaren ska sätta bedövningen. Sitter alltså upp när jag får bedövningen. Jag tittar omväxlingsvis på BM och Dennis. Dom tvättar ryggen och narkosläkaren trycker och klämmer för att hitta ett bra ställe. Jag kan inte låta bli att kika bakåt för att se hur stor sprutan är. Den är mycket mindre än vad jag hade väntat mig. En kille kommer fram och ger mig något i venkatetern och säger att nu får jag lite lugnande. Jag som varit så skeptisk till vad innebörden av lite är, frågar vad det är för någonting. "Det är en liten dos lugnande medel". "Ja men VAD för något? Vad heter det?" frågar jag. "Ehhh. Jag vet inte... jag ska gå och kolla" känns ju sådär att få till svar. Han kommer tillbaka och berättar vad det var och jag minns att jag tänkte fan det där kommer ju inte hjälpa. Det gjorde det inte heller.

Hon sätter lokalbedövning först ("som kan svida lite") och sedan spinalen. Jag rycker till för det känns som att hon liksom sticker in nålen på en ryggkota. Alla i rummet är knäpptysta. Hon sätter en till lokalbedövning som svider lite samt ännu en spinal som känns som att hon trycker en nål rätt in i en kota. Här börjar jag tänka typ "jag som trodde det bara var EN gång man blev stucken, inte flera...". Alla är fortfarande knäpptysta. När hon sätter tredje sprutan tänker jag att hon kanske inte lyckas träffa rätt varpå jag frågar om det inte går som det ska. Inget svar. Hon sticker igen och frågar om det känns i benet eller i ryggen. Dumt utformad fråga som kan missuppfattas. Vill svara lite drygt att "klart det känns i ryggen och inte i benet", men jag lyckas hålla mig. Jag sitter där och grimaserar, tittar på BM ibland som ser ledsen ut för min skull. Jag till och med skrattar någon gång. Det var liksom sån konstig situation, visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jäkla typiskt att det jag är mest rädd för självfallet ska strula!

Hör att hon säger till någon kollega att dom ska ringa upp en person och fråga om han kan komma dit. Jag börjar bli irriterad för att ingen säger till mig vad som händer och frågar igen "fungerar det inte eller?!". Nä, det gjorde det tydligen inte. Hon frågar mig om jag har några problem med ryggen och säger att jag har trångt mellan kotorna så hon lyckas inte sätta spinalen. Jag frågar vem dom ringde efter och hon sa att han har en annan teknik. Dock var han upptagen så han kunde inte komma. Hon säger att hon ska testa en sista gång. Jag frågar vad som kommer hända om det inte går, hon svarar inte men jag vet att då blir jag ju sövd. Nu när jag kommit såhär långt och hon har stuckit mig tusen gånger så är det sista jag vill att bli sövd! Det värsta är ju över om hon bara kan lyckas sätta den där spinalen!

Som tur är så fungerar det på sista försöket. Då hade hon stuckit mig sex gånger. Plus sex gånger med lokalbedövning också...

Lägger mig ner snabbt. Känseln börjar försvinna direkt. Cool känsla faktiskt, inte alls så läskigt. De sätter upp ett skynke precis under bröstet och börjar greja ganska snabbt. Jag hoppas att jag inte hinner märka när dom börjar. Just det där ögonblicket när dom ska skära upp mig har jag inte sett fram emot.

Vet inte hur jag lyckas få fram ett leende här

Plötsligt så får jag blodtrycksfall och börjar må sååå illa. Dennis får en spypåse som han får hålla under hakan på mig. De sprutar in efedrin för att det ska gå tillbaka men det tar bra lång tid och mycket efedrin innan jag mår bättre. Under tiden ligger jag där och typ "äääuuuhhh jag mår SÅÅÅ ILLA!", haha. I samma veva som illamåendet börjar släppa så pratar Dennis och BM om att någon kille ska filma. Killen tvekar och säger att han är ny på det här och jag utbrister "Nån film är bättre än ingen alls!" och han tar videokameran (tyvärr blev det ingen film för han struntade i att säga att det kom upp ett felmeddelande på skärmen och låtsatsfilmade alltihop.. stor besvikelse!).

Jag hör läkaren säga att nu är hon redo att sätta igång. "Nu börjar vi". Hon sa det inte till mig, men tillräckligt högt för att jag skulle höra. Det tog bara någon minut innan jag kände ett stort tryck på magen och sa till Dennis att nu trycker dom på magen, nu kommer hon ut snart! Det var en cool känsla snarare än äcklig/obehaglig. Strax därefter hör vi skrik och dom säger till Dennis att ställa sig upp och kolla över skynket. Det första som jag tänkte på var om det var en tjej eller inte. Frågar två gånger om det är en tjej och får två som svarar "jag vet inte". Haha vafan! VADÅ VET INTE! Till slut så jo, det är en flicka. Dom kommer runt och ger henne till Dennis direkt. Här är det ett rätt stort blurr för mig men han får sitta med henne en liten stund iallafall och visar upp henne nära mig. Kladdig och blå minns jag. Frågar om hon passar att heta Joline och jo det tyckte han att hon gjorde. Sen går dom iväg till ett hörn i rummet och fixar med henne, han får klippa navelsträngen och så.

Dom kommer tillbaka och sitter bredvid mig hela tiden medans jag sys ihop. Blir erbjuden att få ha henne på bröstet lite men tackar faktiskt nej. Allt var så himla överväldigande och det kändes så trångt och krångligt så jag nöjde mig med att titta på henne och Dennis. Bara det var en lyckokänsla svår att förklara med ord!

Fyra minuter tog det från att dom började skära upp mig tills att hon var ute. Runt 25 minuter tog det att sy ihop mig. Allt detta gick snabbare än att lyckas sätta den där jäkla spinalen.

Gillar